Kokkoras

Antikens Grekland, 590 f.Kr.

Tuppen som räddade den västerländska civilisationen upptäcktes, enligt legenden, vid sidan av en väg i Grekland under det första decenniet av det femte århundradet f.Kr.

Den grekiska generalen Themistocles, på väg att konfrontera de invaderande styrkorna från öst, var mycket bekymrad. Hans trupper, en brokig sammanslagning av soldater från olika stadsstater, var demoraliserade efter ännu ett krig på väg till ytterligare en strid. Den annars så fruktade grekiska stridslystenheten hade övergått till något som mest kunde liknas vid blasé. Generalen var mycket väl medveten om att just likgiltighet inför en stundande konfrontation, bara kunde leda till nederlag. I sin desperation lovade han både hårda straff för dem som gav upp och stora belöningar för dem som hängav sig åt strid. Men inget tycktes rubba truppernas passivitet. Slutligen föll Generalen vanmäktigt ned på knä och bad till de Olympiska Gudarna. Han bad om råd, vägledning, mod och insikt och framförallt bad han till Ares, den brutala krigsguden.

”Mina mannar, mina soldater har förlorat sin blodtörst, sin stridslystnad, sin oövervinnlighet. De är förlorade. Vi är förlorade…”

Han avbröts plötslig i sin bön av en kakafoni av sällan ljudat slag. En bit längre ner, vid sidan av vägen höll vår Kokkoras på att förbereda sig för strid mot en äldre och betydligt mer erfaren tupp som blockerade hans väg. Generalen, smög med nyfiken häpnad fram till de två skilda kombattanterna, och övertygad om att detta var det råd han så innerligt bett om,tillkallade han sina trupper och sade:

”Se, Kokkoras kämpar inte för ära, för frihet eller för sin familjs säkerhet. Han strider inte i Gudars namn eller för sina förfäders minne. Han strider enbart för att han vägrar ge vika, vägrar ge upp om att få gå sin egen väg…”

Inspirerade av Kokkoras framgång i striden mot den mer erfarna motståndaren, lyckades Generalen ena sina trupper och slå tillbaka inkräktarna och bevarade på så sätt den civilisation som idag hedrar Kokkoras egenskaper om att vägra ge vika för viljan att få gå sin egen väg…