I ett annat rike, under en annan tid höll solen på att gå upp och vår Gontji spände i vanlig ordning sina vingar bakom sig och klev målmedvetet ut på taket av hans fågelrike. Förbluffad stannade han i sitt steg... Vad på himlens jord var detta? Överallt höll alla möjliga varelser på att förflytta sig. En klumpig hund hoppade över ett staket, tätt följt av en fet gris, en häst spurtade skrämt förbi då en groda plötsligt hoppade upp på taket bredvid honom. Gontji var förbryllad, varför var alla vakna? Och flyendes? Var inte Gontji deras naturliga väckarklocka? Bortsett för nattensvarelser då vill säga.
- Ursäkta mig groda, frågade han och vände sig till den nyupptäckta och flämtande grodan bredvid honom (ja grodor kan faktiskt flämta). Vad händer här? Varför är alla i en sådan brådska? Och i denna stund? Har något hänt? Grodan, förvånad över att tilltalas av vår Gontji, förklarade långsamt mellan tunga andetag;
- Det är Jade kejsaren kära Gontji, de är alla i hans lopp...
- Ett lopp? utropade Gontji. Vad spännande... men vad i himlarna varför? Han såg ut över terrängen där fler och fler djur dök upp från skuggorna.
- Jadekejsaren ska skapa en zodiak, varje år av en 12-årig cykel representerar ett djur... De, grodan nickade till den ivrigt rusande skara djur under dem, vill avsluta i topp 12, att väljas...
- Jaha, groda, men varför snabbar du inte på då? föreslog vår Gontji.
- Åh nej, kära Gontji, jag vill inte vara med, alltför stressande, jag hoppade upp här för att inte bli nedtrampad... Men du, mäktiga Gontji, du om nån borde ge det ett försök...
Vår Gontji övervägde detta för ett ögonblick undertiden han såg sin nyfunna amfibiska vän försiktigt glida ned från taket. Den Stora Loppet, tänkte han för sig själv, och ett koncept började ta form i hans huvud... Men lika plikttrogen och punktlig som solen själv, lät han först ett högt och gällt kuckiliku överösta dånet av springande djur...
Längre ner från Gontjis fågelrike fanns en bäck, eller en flod beroende på perspektiv, och det verkade vara det främsta hindret i Jadekejsarens lopp;
- Jag hoppar bara över den sa hästen, och så gjorde den det, nästan...
- Jag lufsar bara genom den sa hunden och så gjorde den det, nästan...
- Jag vadar rätt i den sa grisen och så gjorde den det, nästan...
Hästens, hundens och grisens kamp mot den vilda strömmen är inte del av denna historia men det är apans och getens. Apan, som hade svingat sig dit gren för gren satt nu och tittade nedslaget på flodens forsande vatten. Ni förstår, apor, kan ej simma... Geten, en klok men försiktig varelse, var någorlunda simkunnig med ängslig över vart strömmen kunde föra honom.
Vår Gontji, en fågel men inte av den högtflygande sorten, hade tagit sig till de låga buskarna intill flodbanken och kunde härifrån överblicka situationen framför honom. Insekter av alla dess sorter gjorde sitt bästa att av sänka varandra snarare än komma framåt. Ett gäng myror hade försökt sig på konststycket att tillverka en flotte av kvistar, men de tunna kvistarna var ingen match för floden så den och alla ombord virvlade iväg rätt snabbt. Fåglar, oförmögna att flyga över stod bara och gapade på det kalla vilda vattnet. Inte någon av djuren tilltalade eller brydde sig om någon annan av djuren, alla var enbart upptagna med att fundera ut hur de själva skulle ta sig över Jadekejsarens hinder. Alla utan vår Gontji. Han förstod rätt snabbt inte hur han själv skulle kunna ta sig över utan hur han kunde hjälpa andra att göra så.
Han började med en stor korp, men blev ignorerad. Fortsatte till en ekorre men blev avfärdad. En bäver tittade irriterat upp från sin simträning på flodkanten och avlägsnade sig hastigt. Ingen av djuren hade något som helst intresse av att ens prata med Gontji, så uppslukade var de av sina egna mål och strategier att Gontjis erbjudande gick dem förbi. Det var då vår Gontji lade märke till apan och gick för att prata med honom.
Hej apa, sa han. Jag har en idé, jag vet hur du kan ta dig över. Kom så berättar jag.
Apan, tvingad av sin nyfikenhet, följde leende efter. I snåren vid floden låg några kraftiga grenar, överblivna från myrornas misslyckade kvistflotte. Gontji förklarade sin idé för apan som genast satte igång med sitt uppdrag. Under tiden letade Gontji vidare på nästa djur han behövde för att förverkliga sitt koncept. Geten, som uppenbarligen gett upp och nu betande bland buskarna såg upp när Gontji närmade sig. Tamdjur som de var hade de träffats förut.
Hej Gontji, sa geten vänligt. Så även du deltar i det stora loppet?
Nej du kära get. Jag deltar i den stora alliansen, och du är precis den jag behöver sa Gontji. För Gontji, var geten en självklar representant för zodiaken; varsam, vänlig, sympatisk och rättvis. Men framförallt var hon stabil, vilket var precis vad alliansen behövde....
En liten stund senare var Gontjis koncept klart. Apan hade flätat en flotte med de kraftiga grenarna och de tre vännerna intog sina positioner. Geten var rodret, med halva kroppen på flotten och resten i floden. Apans långa armar blev åror och Gontji? Jo han bredde ut sina vingar och seglade hela ekipaget smidigt till andra sidan.
Jadekejsaren häpnade över den otroliga alliansen och deras samarbete... Och har du tur att vara född i apan, getens eller tuppens tecken.... Ja, då tillhör även du den stora alliansen.
© All Rights Reserved. Fabero 2019